amandaworld

Jag kan ibland sitta och tänka på saker och ting. Kärlek är något jag tänker på mycket.
Hur sårbara vi egentligen är. Hur lätt det är att krossa någons hjärta.
Men hur man ändå gång på gång låter sig lockas med av det söta i leken. Det fina.
Oavsett hur många gånger vi krossas så tycks vi ändå alltid få nya krafter och resa oss upp igen för att ta ännu en chansning.
Är inte det en fin egenskap? Människor som är hopplösa romantiker? Jag tycker det är så fint med sådana.
Om det inte fanns sådana människor vore allt hopp borta för denna värld. Allt som funnits kvar hade varit hat.
Hat hat hat, rått och kallt hat.
Men vi har kärlek och det kan ingen någonsin ta ifrån oss. Vi är hopplösa men vi tror på kärleken.
Vi tror på att man kan älska igen, att det inte är slutet för att någon ger upp om oss.
Vi hittar vägar, vi tar oss fram via kärleken. Vi knyter an till varandra genom den.

Säg vad ni vill men så länge man har kärlek så har man inte förlorat något. Då har man allt. Då är man rikast av alla i hela världen. Då finns det hopp även för en hopplös människa.

Jag är nog en gnutta kär i kärleken. Men det är fint tycker jag.

Hawaii 2008