Ångest
Panik återigen. Jag får fan ont i magen när jag tänker på saker och ting. Folk blir vuxna, skaffar sig stora, betydande utbildningar, tar körkort. osv osv osv.
Jag lade körkortet på hyllan för ett tag efter en mindre bra lärare och tänker återuppta körkortstagandet i höst - om jag får tummarna ur röven och fixar en plats där. Vem vet, de kanske inte har några platser kvar längre.. Hoppas de har det iaf. Får ta o ringa typ imorgon eller när jag är frisk igen.
Äldre bekanta säger åt mig att hela livet väntar och jag har hur många år som helst på mig att komma på vad jag vill göra med mitt liv och visst har jag det. Men om det tar mig några år att komma fram till vad jag vill göra - sen måste jag utbilda mig (förmodligen) och slutligen ska jag då arbeta som det jag vill.. man vill ju helst hinna tjäna lite innan man går i pension.
Jag vet att jag tänker lite väl långt i förväg. För om jag börjar plugga när jag är 25 så kanske jag är klar tills jag är trettio och sen kan jag börja jobba- så länge det finns jobb och trettio är ju ändå inte så gammalt.
Men sen ska man gifta sig och skaffa barn och allt sånt. Jag vill ha en säker ekonomi när jag ska ha barn, vill ju inte att de ska leva osäkert eller knapert och sen vill jag inte ha barn för sent heller. Gärna redan när jag är 25. Men åren går så fort och snart är jag tjugo och sen är det bara fem år kvar!?
Äh. Folk vet så väl vad de vill göra, de vågar drömma. Problemet med mig är att jag är alldeles för medveten om att saker och ting skiter sig. Att det finns många, många, många drömmar som går i kras.
Jag vågar satsa men jag satsar inte på vad som helst och skriker det DISASTER om det så satsar jag inte. Andra vågar göra det och ofta misslyckas de men det finns de som lyckas.
Man måste våga. Jag är en fegis. Det går inte ihop. tooooooooo freaking bad!
