Ska det vara såhär?
Imorgon är det exakt ett år sen jag tog studenten. Idag går Ystads studenter ut. Grattis till er alla först och främst. Men vad händer sen?
Själv förväntade jag mig guld och gröna skogar. Jag fick: ICA Kvantum. Inget fel med det. Jag trivs med jobbet och hela den biten. MEN så fort jag sprang ut där på trappan den där regniga dagen för ett år sen så utelämnades jag genast till ödet.
Man blir totalt blottad, plötsligt är man inte längre så kaxig och tuff. Den där ständigt återkommande meningen i huvudet "jag har hela livet på mig" var som försvunnen ur mitt huvud. Kvar fanns bara tvivel och oro över vad som ska hända näst. Eller inte oro kanske, men undran.
Vad kommer hända härnäst? Jag har funderat i ett år över vad jag vill ägna mig åt resten av mitt liv och än har INGENTING kommit upp i mitt huvud. Att dra täcket över huvudet och sluta tänka på skitet är något jag sååååå många gånger övervägt och gjort. Bara för att må bra för en stund och inte tänka sönder tankarna.
Men de MÅSTE tänkas. Jag borde ha tänkt ut det redan innan jag började på gymnasiet. Jag skulle haft klara mål uppsatta för mitt liv men hur kan man förvänta sig att en femtonåring ska ha sådan framtidsplanering?
Jag visste inte vad jag ville bli, jag tänkte att "handel, det blir nog bra, det är så brett" och visst är handeln bred, man kan jobba som så många olika saker inom handeln men problemet är att jag inte riktigt vet vad jag ska göra? Vad passar jag som? Vilket yrke passar mig?
Var bara tvungen att skriva av mig lite... Idag känns det extra dåligt då jag tänker på att jag inte åstadkommit något särskilt på ett helt år. Jag har jobbat, varit på en resa och umgåtts lite med mina vänner och mycket med min pojkvän OCH framförallt så har jag slösat alla mina jäkla löner på shopping och vad beror denna tvångsmässiga shopping på? Jo, ångest. För att dämpa övriga känslor har jag shoppat, blivit väldigt glad över mina grejer just för stunden. Men sen? Njaaa, not so much.
Själv förväntade jag mig guld och gröna skogar. Jag fick: ICA Kvantum. Inget fel med det. Jag trivs med jobbet och hela den biten. MEN så fort jag sprang ut där på trappan den där regniga dagen för ett år sen så utelämnades jag genast till ödet.
Man blir totalt blottad, plötsligt är man inte längre så kaxig och tuff. Den där ständigt återkommande meningen i huvudet "jag har hela livet på mig" var som försvunnen ur mitt huvud. Kvar fanns bara tvivel och oro över vad som ska hända näst. Eller inte oro kanske, men undran.
Vad kommer hända härnäst? Jag har funderat i ett år över vad jag vill ägna mig åt resten av mitt liv och än har INGENTING kommit upp i mitt huvud. Att dra täcket över huvudet och sluta tänka på skitet är något jag sååååå många gånger övervägt och gjort. Bara för att må bra för en stund och inte tänka sönder tankarna.
Men de MÅSTE tänkas. Jag borde ha tänkt ut det redan innan jag började på gymnasiet. Jag skulle haft klara mål uppsatta för mitt liv men hur kan man förvänta sig att en femtonåring ska ha sådan framtidsplanering?
Jag visste inte vad jag ville bli, jag tänkte att "handel, det blir nog bra, det är så brett" och visst är handeln bred, man kan jobba som så många olika saker inom handeln men problemet är att jag inte riktigt vet vad jag ska göra? Vad passar jag som? Vilket yrke passar mig?
Var bara tvungen att skriva av mig lite... Idag känns det extra dåligt då jag tänker på att jag inte åstadkommit något särskilt på ett helt år. Jag har jobbat, varit på en resa och umgåtts lite med mina vänner och mycket med min pojkvän OCH framförallt så har jag slösat alla mina jäkla löner på shopping och vad beror denna tvångsmässiga shopping på? Jo, ångest. För att dämpa övriga känslor har jag shoppat, blivit väldigt glad över mina grejer just för stunden. Men sen? Njaaa, not so much.
Kommentarer
Trackback
