amandaworld

Jag satt och tänkte. Vi har det bra, jag har det bra. Oförskämt bra. Sen ser jag på andra, de har det dåligt. Det enda de önskar sig är lite trygghet, något eller någon att falla tillbaka på. Jag har Alexander, honom kan jag alltid falla tillbaka på och jag vet att jag aldrig kommer bli sviken hur många år som än passerar och vad som än kan tänkas hända. Jag har min trygghet i mitt liv.
Jag glädjs åt det, väldigt mycket, självklart men jag kan inte hjälpa att få lite dåligt samvete över det, varför ska jag ha det så bra när det finns folk som kämpar på varje dag för att inte bryta ihop? Som gör ett dåligt val i unga år i livet och får tampas med det dåliga beslutet every fucking day. Det är bara inte rättvist.

Vi tar alla mer eller mindre dåliga beslut i livet och speciellt när vi är unga och oförstörda och aldrig riktigt sett verkligheten utanför boxen. Sekunden vi släpps fria prövar vi våra vingar, vissa av oss lite för mycket och då bryter man sina vingar, då kan man inte flyga mer. Då blir man olycklig. Jag blir olycklig när jag tänker på det. När jag tänker på andras olycka och att jag inte kan göra ett piss åt det.

Jag blir också olycklig när jag tänker på de olyckliga och att ens tanken "jag känner inte henne så jag kan inget göra" dyker upp i huvudet, klart jag kan om jag vill.
 Klart man kan ta kontakt, sträcka ut en hand, vill hon ha den så tar hon ett stadigt tag och jag ska med all min styrka försöka dra henne uppåt. Inte för att spela hjälte utan för att vara människa. Medmänsklig. Hjälpa en som hamnat på botten och har svårt för att dra sig upp, ibland behöver man hjälp. Inte "åh, vad det är synd om dig" utan.. "här, jag hjälper dig upp".

Jag önskar att jag vågade ta steget, vågade sträcka ut min hand till en annan mänsklig varelse och säga "här, jag hjälper dig upp, du klarar det!"